Tre självstyrande nivåer, plus den statliga makten som i sig är delad i tre. Här är hur var och en är byggd, organ för organ: vem som gör vad, vad de ansvarar för och var pengarna kommer ifrån.
Det här är fördjupningen. Vill du se hur ett beslut rör sig genom systemet och vem som har makten, börja med översikten Hur makten funkar.
Sverige styrs på tre folkvalda nivåer, med EU som en fjärde ovanför. Två av dem, kommunen och regionen, är självstyrande med egen beskattningsrätt, men verkar inom de lagar som riksdagen stiftar.
Kommunalt och regionalt självstyre är skyddat i grundlagen. Kommuner och regioner väljer sina egna församlingar, tar ut egen skatt och bestämmer själva inom sitt område, så länge de håller sig inom lagen. Staten stiftar lagarna, fördelar statsbidrag, jämnar ut mellan rika och fattiga kommuner och utövar tillsyn, bland annat genom länsstyrelserna.
I varje organ sitter två sorters människor, och skillnaden mellan dem är nyckeln till hur svensk förvaltning fungerar. Den ena är vald, den andra är anställd.
I varje organ sitter två sorters människor. De förtroendevalda politikerna bestämmer vad och varför, och tjänstemännen i förvaltningen svarar för hur. Det är därför korten i diagrammen på den här sidan är färgade: blått för folkvalda, ljust för tjänstemän.
Läs hela: Politiker och tjänstemän →Staten gör tre saker: stiftar lagar, styr riket och dömer i tvister. Och makten är medvetet delad i tre, så att ingen del kan göra allt själv.
De folkvalda stiftar lagarna och beslutar statens budget.
Styr riket, lägger lagförslag och låter myndigheterna genomföra.
Dömer i mål och tvister, oberoende av riksdag och regering.
Riksdagens 349 ledamöter väljs vart fjärde år och leds av talmannen. Det egentliga arbetet sker i de femton fackutskotten, som bereder varje ärende innan kammaren röstar, samt i EU-nämnden. Ledamöterna är organiserade i partigrupper. Riksdagen har också en kontrollmakt: den granskar regeringen genom konstitutionsutskottet, interpellationer och misstroendeförklaringar.
Regeringen består av statsministern och statsråden, alltså ministrarna, och fattar sina beslut gemensamt. Till sin hjälp har den Regeringskansliet: Statsrådsberedningen som samordnar, ett tiotal departement som var och en bereder sitt politikområde, och en gemensam förvaltningsavdelning.
Politiken genomförs av ett par hundra statliga myndigheter, från Skatteverket och Försäkringskassan till Polismyndigheten. De lyder under regeringen, men är självständiga: regeringen styr dem genom budget, instruktion och årliga regleringsbrev, men får inte lägga sig i hur en myndighet avgör ett enskilt ärende. Det kallas förbudet mot ministerstyre.
Staten finns också ute i landet. De 21 länsstyrelserna är statens förlängda arm i varje län, med tillsyn och samordning. Den dömande makten utövas av två parallella system: de allmänna domstolarna (tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen) och förvaltningsdomstolarna (förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen).
Regionerna sköter framför allt det som är för stort för en kommun men för nära för staten: sjukvården och kollektivtrafiken.
En region är byggd som kommunen i miniatyr av samma princip: regionfullmäktige är de folkvalda och högsta beslutande, regionstyrelsen leder och samordnar, nämnderna ansvarar för varje område, och förvaltningarna, som sjukhusen, genomför.
Vården är den helt dominerande uppgiften och tar ungefär nio av tio kronor i en regions budget. Kollektivtrafiken drivs ofta tillsammans med kommunerna genom ett gemensamt trafikbolag.
Regionen finansieras främst av regionskatten, som du betalar utöver kommunalskatten, plus statsbidrag och patientavgifter. Förtroendevalda revisorer granskar att pengarna används rätt.
Kommunen är den nivå som är närmast vardagen, och den med flest uppgifter: det mesta du möter en vanlig dag sköts här.
Kommunfullmäktige är de folkvalda och högsta beslutande. Kommunstyrelsen, med sin ordförande, leder kommunen, bereder ärenden och håller uppsikt. Nämnderna ansvarar för varje område och styr var sin förvaltning av tjänstemän. En del verksamhet drivs i kommunala bolag eller tillsammans med andra i kommunalförbund.
Det kommunala självstyret är grundlagsskyddat, och kommunen har egen beskattningsrätt. En del uppgifter är frivilliga (det som är av allmänt intresse för kommunen), andra är obligatoriska och styrda av speciallagar, som skollagen och socialtjänstlagen. Finansieringen kommer från kommunalskatten, statsbidrag, det kommunala utjämningssystemet som flyttar pengar mellan rika och fattiga kommuner, samt avgifter.
Nivåerna är åtskilda men inte oberoende. Fyra band knyter ihop dem.
Riksdagen stiftar lagarna. Inom dem styr kommuner och regioner fritt, men de kan inte gå utanför vad lagen tillåter.
Staten finansierar delvis kommuner och regioner, och jämnar ut skillnader mellan dem så att servicen kan vara likvärdig i hela landet.
Statliga organ som länsstyrelserna, IVO och Skolinspektionen kontrollerar att lagar och krav följs i vård, omsorg och skola.
Ett kommunalt beslut kan prövas av domstol genom laglighetsprövning, och beslut som rör dig personligen kan överklagas som förvaltningsbesvär.